130 år av Grottkonservatism
Att konservatismen under senare år har blivit ett politiskt modeord är knappast en nyhet. Från att ha varit marginaliserad sedan 1960-talet försöker nu inte mindre än tre riksdagspartier ta begreppet i anspråk. Men återkomsten har heller inte varit helt enkel. Såväl den långa frånvaron från det offentliga samtalet som det plötsligt uppflammande intresset, har medfört viss förvirring kring vad konservatism egentligen är. Men sådan osäkerhet har aldrig drabbat den institution som mer än någon annan har kultiverat svensk konservatism: Föreningen Heimdal.
Föreningen Heimdal grundandes av studenter vid Uppsala universitet den 23 april 1891, och fyller därför om knappt två månader 130 år. Under dessa tretton årtionden har föreningen verkat i en högertradition som i dag kallas reformvänlig konservatism. Visserligen har inriktningen i någon mån varierat genom åren, men verksamheten har i grunden alltid vilat på tre pelare: bildning, politik och studentikost umgänge. Dessa tre pelare speglar som på olika sätt den konservativa ideologin.
Att bedriva folkbildning var Föreningens Heimdals uttryckliga syfte under de första åren efter grundandet. Genom föreläsningar och skrifter främjades det klassiska, borgerliga bildningsidealet. Ett ideal som kan sägas utgå från en konservativ människosyn. Det är synen på den mänskliga naturen som utgör grunden för konservatismen.
För det första är viktigt att inse att människan faktiskt har en natur. Den mänskliga naturen är den enda konstanten genom historien, eftersom den inte ändras. Oavsett ekonomiska produktionssätt eller tekniska uppfinningar förblir människor de samma och agerar i sin vardag på samma sätt. Därför misslyckas de politiska projekt som med rationalistiska ambitioner försöker skapa en ny människa. Människan är inte ett oskrivet blad som makthavare fritt kan experimentera med.
För det andra är människan av naturen ofullkomlig. Till skillnad från vad upplysningsfilosofer som Rousseau menade är vi i grunden inte enbart goda, utan har även kapacitet till ondska. Samhället måste av detta skäl utformas, och har historiskt formats, för att förstärka våra goda sidor och, framför allt, att motverka de skadliga.
Bildningsidealet innebär ett erkännande av att människan går att studera, till exempel inom ramen för historia och skönlitteratur. Det innebär även att människan också bör studeras, för att vi ska ha kunskaperna för att kunna bygga en god framtid. Därför fortsätter Föreningen Heimdal än i dag sitt folkbildningsarbete, genom att varje torsdag hålla föreläsningar med talare från politiken, kulturen och akademien.
Konservatismen spelar förstås sin mest uppenbara roll vad gäller Heimdals andra pelare: politiken. Paradoxalt kan den där också vara som minst tydlig –eller åtminstone minst entydig. Heimdal är i grunden en politisk förening och har därför producerat mängder av debattartiklar, analyser, tal och har genom åren deltagit i debatter om alla tänkbara och otänkbara ämnen. Vilka specifika frågor som hamnat i rampljuset har i hög grad berott på
dagspolitiken.
Ändå har den röda tråden alltid varit att bevara de institutioner och värden som möjliggör det välstånd och den frihet som vi har i Sverige. Äganderätten, lag och ordning, rättsstaten, en kunskapsbaserad skola, ett fritt universitet och, inte minst, ett starkt försvar.
Den tredje pelaren, studentikost umgänge, är på många sätt den viktigaste, både för föreningens verksamhet och i relation till konservatismen som ideologi. För att kunna driva en förening under 130 års tid krävs naturligtvis att medlemmarna behåller sitt engagemang och att ungdomar ständigt tillkommer som nya medlemmar. Då utgör roliga fester, middagar och allmänt sällskap det kitt som knyter människor samman.
Men umgänget är också konservatism i praktisk form. När vi på sittning sjunger Taube, Wennerberg eller Bellman, skapar och återskapar vi banden till forna tiders studenter, eftersom det är samma visor som de sjöng för femtio, hundra eller tvåhundra år sedan. Det påminner samtidigt om att de sånger, på politiskt, frejdigt eller annat tema, som vi tar ton till i dag kan komma att sjungas i nationssalarna av andra studenter lika många år in i framtiden.
Det illustrerar också att traditioner inte någon form av underkastelse för döda generationers påbud. Just på grund av att traditioner ständigt måste upprätthållas för att överleva, innebär det att de är resultatet av otaliga människors aktiva medverkan. Tradition är inte ett dyrkande av aska, utan ett vidmakthållande av elden.
Slutligen påminner det studentikosa om vad politikens egentliga mål är, eller i alla fall vad det borde vara: att människor ska kunna leva sina liv som de själva finner bäst. Meningsfullt och i välmående, utan ingrepp eller pekpinnar från prussiluskor, småpåvar och andra viktigpettrar. Oavsett hur irrationellt eller förlegat – hur mänskligt – deras handlande kan tyckas vara för överheten och dess hantlangare.
Så när kampen om konservatismen fortsätter i partier och på ledarsidor kan kanske Föreningen Heimdals mångåriga verksamhet ge någon slags fingervisning. Vi måste lära av tidigare generationers erfarenheter för att undvika att gräva fallgropar åt oss själva. Vi måste värna de traditioner och institutioner som ger mening och riktning i tillvaron, så att vi kan leva det goda liv vi önskar. Så lyder åtminstone den visdom som har odlats i Föreningen Heimdals källarlokal, kallad Grottan, på S:t Larsgatan 10. Visdom som förhoppningsvis kommer att fortsätta utvecklas av nya generationer Uppsalastudenter i minst 130 år till.
Daniel Åkerman
Ordförande, Föreningen Heimdal
130:e verksamhetsåret