Skolans bristande intresse för föreningarna

Katedralskolan är sedan länge känd för sitt rika och varierade föreningsliv. Skolledningen stödjer föreningarna genom bidrag, men kan de verkligen hävda att de vet var pengarna går?

​

Elever på Katte kan överallt märka närvaron av skolans föreningar. Med större evenemang, studiehjälp, och föreningsträffar är de ett naturligt och uppskattat inslag i skolgången. Vill man inte gå med i en existerande förening kan man, tillsammans med några kamrater, till och med skapa en egen. Men det är just där många problem uppstår. En ideell förening betyder inte bara skoj och förmåner, den bör också drivas demokratiskt, och vara inkluderande och transparent. Detta kan dock vara svårt för oss ibland halvt oengagerade elever att få styr på, och utöva. Och inte heller krävs det av oss; det finns inga lagar i Sverige som specifikt reglerar ideella föreningar, och inte någon information som man tvingas ta del av. Ingen kan utan vidare kräva att en förening fungerar på ett rättvist sätt.

​

Men där kommer skolan in i bilden. Katedralskolan ger sina föreningar monetära bidrag, samt lokaler att vistas i. I och med att föreningarna är självständiga är detta dock ingen förpliktelse, det är bara en tradition av välgörenhet. Därmed kan skolan ställa krav för att en förening ska få bidrag eller tillgång till föreningsrummen. Skolan skulle till exempel kunna kräva att ta del av årsmötesprotokollet, få det gångna årets utgifter och inkomster redovisade för sig, och få se de nuvarande stadgarna för att se att allt ser rätt ut. Helt enkelt, hålla koll på att de mest grundläggande systemen fungerar någorlunda demokratiskt. Men gör de det? Jag tog kontakt med vår tillfälliga rektor, Karin Eriksson Johansson, för att ta reda på saken.

​

”Vissa föreningar har motiverat varför de behöver en viss summa och vissa föreningar skriver ingenting. De föreningar som tydligt motiverat vad de ska ha sina pengar till har kunnat få pengar till detta. Så ser det ut som att det varit tidigare år,” skriver Karin om vilka krav skolan ställer. Hon berättar i samma mejl att det är rektorn som har ansvaret att bestämma om stöd till föreningar. Inga tydliga riktlinjer finns uppsatta om hur detta ska gå till. Enligt Karin är det alltså upp till varje rektor att dela ut bidrag, utifrån vilka principer denne än anser rimliga. Skulle Karin till exempel kunna dela ut en oproportionerligt stor summa pengar till den teoretiska föreningen Karin Johanssons Vänner, driven av hennes (i det här fallet lika teoretiska) barn? Ifall man utgår från informationen hon gett, ja, det skulle hon.

​

Värre är ändå avsaknaden av granskning. Utifrån vad Karin skriver så räcker det med en tydlig motivation för att få ett bidrag. Ingen ekonomisk redovisning, inga uppvisade protokoll, ingenting. Låt mig genom ännu ett exempel visa varför detta är ett problem: Olle startar tillsammans med sin tre vänner Rasmus, Slafsmus, och Blasfemus, en förening kallad Kattes Kinesiska Klubb. Denna förenings syfte är att låta nybörjare tillsammans lära sig det kinesiska språket, något som de berättar för rektorn. För att köpa in kinesiska läroböcker behöver föreningen ett bidrag på 2000kr, vilket beviljas av den imponerade skolledningen. Vad som sedan följer är dock högst irrelevant för inlärandet av kinesiska. Föreningen köper, i all tysthet, istället för läroböcker, fyra kopior av Red Dead Redemption 2 till Playstation 4, en till varje styrelsemedlem. Därtill utför föreningen under året inga träffar eller evenemang; nej, en märklig stillsamhet råder kring föreningens egentliga verksamhet. Nästa år går styrelsen till rektorn och ber om bidrag återigen, denna gång för en studieresa till Peking via roddbåt. En lika överväldigad och nöjd rektor lämnar även detta år över 2000kr till föreningens kassa. Mystiskt nog verkar det aldrig som om Peking-resan blir av, istället sitter styrelsen hemma hos sig och spelar Rainbow Six Siege med sina sprillans nya grafikkort.

​

Jag tror att sådan här skum verksamhet är praktiskt taget icke-existerande bland Katedralskolans föreningar, men det är ändå fullt teoretiskt möjligt, vilket är ett problem. Det som kan anses mest störande är att det är så extremt enkelt att förhindra det här. Skolan behöver i princip bara fråga efter kvitton eller annan bokföring från det gångna året. Är det inte säkert var pengarna har gått? Då är föreningen i sitt nuvarande stadium kanske inte redo att hantera skattepengar i form av bidrag. Sedan skulle det vara ännu bättre om skolan också ville gå igenom årsmötesprotokollet. Är inte styrelsen demokratiskt vald av medlemmarna kanske föreningen inte förtjänar att vistas i föreningsrummen, till exempel. 

​

Jag kontaktade själv tolv av Katedralskolans föreningar för att ta reda på hur det stod till med årsmötet och ekonomin. Sju av de svarade inte alls (cirka två veckors väntetid), men fem av de större föreningarna, däribland Artis Amici och KIF, meddelade att de i alla fall hade årsmöte eller liknande. Dock verkade det mer osäkert hur föreningarna som fick bidrag skulle hantera de, och svaren skiljde sig emellanåt. Av det kan man dra slutsatsen att föreningarna får otillräcklig vägledning av skolan. Det är ju inte så lätt att själva veta exakt hur saker bör gå till.

​

”De som vill och ställer frågan får självklart svar och hjälp,” skriver Karin om vägledningen de erbjuder. Men de som inte ställer frågan, då? Oavsett om skolledningen vill det eller inte så är Katedralskolans föreningar bundna till just Katte, även fast de är självständiga. Är det inte då rimligt att skolan hjälper dessa föreningar på fler sätt än genom pengar och lokaler, genom information och guidning? En stabil, rättvis, och kompetent förening uppstår inte utan hjälp, och bara för att vissa funnits i åratal, såsom Artis, betyder det inte att systemen inte kan dras i förfall, när de nya medlemmarna ser mötespresidier och protokoll som onödig formalia istället för en viktig grund. För att en förening ska vara hälsosam krävs grundläggande kunskap hos medlemmarna, fungerande system, och helst en viss utomstående granskning. Skolan kan bidra till allt det här. Bara genom att informera om hur man faktiskt bör driva en förening, och en rudimentär undersökning av hur ekonomin sköts innan de börjar dela ut resurser, skulle de största problemen vara lösta. Men det kräver förstås att de bryr sig.

​

Föreningar har funnits på Katte i otaliga år. De har hjälpt studenter att socialisera, träna upp viktiga kunskaper, och få en bredare bild av samhället. Skolledningen kanske vill att detta ska fortgå som det alltid gjort, men om de fortsätter nonchalera problemen som finns, kan de få sig en obehaglig överraskning när de inser att föreningslivet har föreningsdött.

​

-Olle Erlandsson